1 SEPT-10
Varför är det så svår att komma igång med nåt man egentligen vill och har lust med men ändå inte kommer ända fram?
Varför sitter man och ser att klockan rusar iväg och inser att man har dribblat bort tiden till något helt meningslöst och onödigt?
Vaför ser man då till att det upprepas varje gång man har möjligheten men ändå inte tar den?
Hur kommer det sig att man låter sig själv utsättas för en inre stress då man egentligen inte behöver men ändå gör det?
För varje dag som går blir jag mer och mer irriterad och stressad på mig själv att jag inte tar chansen och passar på att göra det jag borde göra. Och den starka viljan vill men jag bara tabbar den och får sådan ågren att det inte blev av då jag hade möjlighet :(
Är det det här som kallas osocial och instängd i en helt annan värld som är helt utanför verkligheten?
Man känner sig ofrivilligt instängd i sig själv och hur man än försöker kommer man inte ut ur eländet. Trots att viljan finns men orken når inte ända fram.
Jag tappar mer och mer lust att sträva framåt fast jag har så stark känsla av saknaden av socialt umgänge och roliga dagar där man får skratta sig igenom timmarna.
Istället sitter man ensam och tro sig njuta av tystheten och ensamheten om dagarna då andra har det roligt om dagarna.
Borde inte jag också få känna av glädjen och friheten av livet? Men varför gör jag inget åt saken utan sitter här och "tycker synd om mig själv"
Det är bara jag som kan göra något åt saken...men orken vill inte existera tillräckligt.
Önskade att jag kunde vara mera framåt när jag vet att jag har det...Varför stänger jag då in det?
Stressen sitter långt in i kroppen, så jag har tappat tron på mig själv.
Kan jag? Vill jag? Vågar jag? Men hur?
Rädslan till att känna sig instängd är en enormt jobbig känsla som verkar vara svår att ta sig ur. Förtroendet svajar i tron på att man ÄR nåt bra.
Är det smärtan, tröttheten och stressen som tar all min energi till att tro på mig själv?
Jag måste få tillbaka mitt gamla jag då jag gillade att leka med fantasin, att pyssla, skapa och umgås med allt och alla.

Men en sak vet jag...Det kommer att lyckas! När bubblan inom mig dunstar, så ser jag en framtid med normala rutiner i livet igen. 
DET SKA JAG SE TILL!
LOVE LIFE <3