JAG ÄR SÅ RÄDD ATT DU LÄMNAR MIG!

3 maj-12

Nu är klockan 00.45 och natten går mot söndag. Jag har så svårt att sova då min oro sprider sig i min kropp av att mamma ska somna in och lämna mig.

Tavlan som jag tagit kort på har mamma virkat då jag var liten. Det är iallafall en del av min mamma. Älskar den tavlan. Jag älska min mamma!

I går lördag 2 maj-12 hade mamma så svårt att svälja att pappa hade så svårt att få henne att dricka något. Jag hoppas att hon får vätskeersättning genom dropp istället. Trolige så har cancern spridit sig till svaljet och strupen. Man ser att det är hårt och svullet kring hennes hals. Jag tror att mamma till och med vet att Cancern har spridit sig men vill inte säga något till oss för att inte oroa alla andra.

Man vill så gärna ha hennes närhet så länge som möjligt. Men samtidigt ändå låta henne få somna in och slippa tyna bort och plågas av "cancerns seger" av hennes kropp.

Jag vill känna mammas värme och få doften av hennes hud. Jag vill inte tro att det är så nära att hon ska lämna oss. Tårarna kan inte hållas kvar längre och de faller nerför mina kinder utan förvarning. Tårarna vet när de behöver ge mig "tröst" i själen.

Jag är så rädd! Jag vill inte att hon ska försvinna ifrån mig. Inte nu! Det kan inte vara dax än. Hon är för ung för att DÖ!

Jag är så rädd! Tänk om telefonen ringer snart! Jag är rädd för att svara då jag ser pappas mobilnummer. Tänk om... tänk om... Näe, jag vill inte att det ska hända!

ÄLSKAR DIG
FÖR ALLTID DU OCH JAG MAMMA!

Usch vad jobbigt och tufft det är för dig, det är inte lätt med såna här situationer som händer än i livet. Det är inte kul att jämt vara på helspänn och hoppa till då telefonen ringer :-(

Synd att livet ska ta dom vändningarna den gör. Hoppas att din mamma får ro och inte behöver känna av cancerns hemskheter för länge. Tragiskt att cancern skördar som den gör.

/kram

Tack Ann att du ger mig ditt stöd och dina ord. Jag vet inte vem du är som skriver dina fina och stöttande rader. Men det spelar ingen roll. Det känns skönt att få läsa dom. Kram till dig. Och ha en bra dag och sommar.

Varsegod men det vet du nog vem jag är ;-) Om du tänker efter, är nog som ett spöke. Men om jag säger Zenobia och Facebook så trillar nog poletten ner :-)

Det var inte fören jag började läsa din blogg som jag insåg vilket djup du är nere och trampar i. Var själv där för några månader sen när man från ena dagen till den andra inte visste om farbror skulle leva eller inte. Det är tungt huvudtaget att vara med på en resa där man inte vet när den slutar även om ni vet utgången :-(



/Kram Ann