Snart måste jag ta tag i mina jobbiga nätter med spända käkar och tungan som spänner sig upp i gummen, så att det gör ont. Jag till och med vaknar flera gånger på nätterna av problemet och jag får hjärtklappningar. Inatt som var fick jag till och med kliva upp och ta extra smärtstillande mediciner i hopp om att kroppen skulle slappna av och hjärtat lugna ner sig. 

Mina käkar gör så ont att jag får ligga och massera, så att jag ska kunna slappna av och somna om. Men hur jag än gör blir det samma sa natt efter natt. Nu har det gått så långt att jag har börjat gruva mig för att somna på kvällarna. Rädd att vakna på samma vis igen. Nu har jag börjat prova somna med öppen mun i hopp om att inte tungan ska spänna sig och käkarna krampa sig igen. Det känns som att jag har tuggat tuggummi i flera dagar i ett streck. 

 

Jag har hört talas om bettskena som min sjukgymnast tipsade om. Likaså min handläggare på arbetsförmedlingen tipsade om samma sak om bettskenan. Och i helgen pratade svägerska också om det. Imorgon ska jag ta reda på hur en bettskena fungerar. 

 

 

Nästa steg blir kontakt med läkare ang mina problem. Sömnen tar stryk av att inte får sin oavbrutna sömn. Mina smärtor i fötter, fotleder och rygg kan troligen vara ett bidragane till min spända kropp. Och alla 5 dödsfall som skett bara på ett år. Kroppen hinner inte sörja klart innan nästa chock kommer.

 

Ajja.... hur som helst hoppas jag att jag får hjälp snart, så att jag kan få orka vardagen som alla andra. Och att inte kroppen ställer till det då jag ska ut på jobb igen. Det är ett dilemma då kroppen styr över min VILJA.  Min vilja är för stark för att kroppen ska ställa till det för mig. Men sånt är nog svårt för andra att förstå som aldrig upplevt smärta i så många år. Det tar aldrig slut. 

 

Idag vet jag inte hur det skulle kännas att få vara smärtfri och beskymmersfri en hel dag. Det sulle vara en befrielse i hela själen att kunna göra som man vill när man vill. 

 

Men jag ska inte alls klaga. Det finns mycket värre saker i världen som inte går att jämföra med mitt. Jag är iallafall glad att jag är den jag är. Att uppleva allt jag upplevt under mitt liv gör mig otroligt stark som människa. Men min styrka räcker inte hur länge som helst. Så jag hoppas att allt blir till en vändning och att jag får en hel drös med positiv energi som kan fylla upp mitt liv igen.