16 juni-12
Vilken bortkastad dag det blev idag. Det hade kunnat varit roligare än att dammsuga, räkna regndroppar, somna vid köksbordet, somna på pojkarnas datorstol och vänta hem gubben. Hoppas på en roligare dag imorgon...eller?
Jag tror att den här dagen har tagit knäcken på all min lust och ork. Glädjen och skrattet inom mig dunstar av mer och mer. Men jag vet inte riktigt varför? Det händer inget roligt omkring mig. Ingen att sitta och prata med och skratta åt olika saker. Det känns som att jag håller på att glida in i en bubbla. Känner mig inkapslad av ensamhet. Samtidigt som att jag vet att jag inte är ensam. Det jobbigaste är att jag vill så gärna vara med på olika saker, umgås med vänner, ut och hitta på saker och upplevelser....osv.
Men jag känner att det är svårt och jobbigt att komma ut ur bubblan för att utföra det roliga. Jag är rädd att ta steget, tror jag. Fast jag vet att jag saknar allt det roliga så mycket att det gör ont inom mig.
Jag har märkt på mig själv att jag nästan aldrig skrattar eller gör något för att göra livet roligt. Inga äventyr, Pratar mindre och mindre. Undviker mer och mer att prata med andra. Ibland undviker jag till och mer att svara i telefonen. Svårt att sova och är mest trött och orklös. 
Trots allt detta önskar jag inget annat än att spränga bubblan och ta mig ut och få uppleva, skratta, trivas, vara lycklig och allt det som gör livet värt all leva. Jag blir så avundsjuk att se och höra alla andra som har skoj och hittar på så mycket. Samtidigt som att jag glädjs för deras skull.

Min Livssituation finns säkert ett namn på som jag inte vet att det finns. Men ensamheten och all sorg och tragiska händelser tar musten ur mig. Jag är rädd för att det ska smitta av sig på resten av familjen. Att barnen ska känna av mitt ledsna och oglada jag som har krypit in i mig. Jag vill bli glad och lycklig igen! Men vet inte hur det ska gå till. Det är så svårt fast jag vill så gärna kunna skratta, prata och ha roligt igen. Det här är inte mitt rätta jag längre.

Vet inte hur jag ska komma igång igen. Många tankar snurrar i mig nu. Jag hoppas att det vänder nu och att jag kan komma igång att få bli som jag varit innan. Få prata, skratta, orka, äventyra och slippa all oro och en olycklig känsla. Det borde inte vara såhär? Vad har hänt? Jag behöver mera positiva händelser omkring mig nu! Har för mycket negativ energi i kroppen som inte vill försvinna! 

Tur att jag har Bloggen som jag kan skriva av mig i. Vågar inte prata med nån om det här. Jag vet att ingen vill eller mår bra att prata om negativa saker. Sånt försöker jag själv undvika. Här kan den som vill läsa frivilligt och av nyfikenhet kanske läsa mina rader. Det känns skönt oavsett vad få tömma ur mig här. Så är det.
Jag känner mig som en ensamvarg. Men det kanske jag rår för själv. Men ingen förstå hur svårt det är.

Rädd, ledsen och Orolig. Ändå Lycklig, glad och positiv... Vilsen i en bubbla. Men jag väntar in dagen då allt vänder och blir bra igen.

Lovar att anstränga mig mera... <3